Min andra morgon som pilgrim började inte lika tidigt. Jag är inte så bra på att organisera. Att ha en ryggsäck med hela sitt liv i kräver sin kvinna. Startade med ca 2 timmars packnings session. Klockan 07.00 styrdes stegen mot nästa mål, Esposende.
På pilgrimslederna behöver man egentligen ingen karta. Man följer pilar och snäckskal längst vägen. Himmelrike för en som inte vet vilket håll kartan ska hållas åt. Denna morgon tog det stop i korsning redan inne i Vila de Conde. Det fanns ingen pil! Hur jag än letade. Efter en bra stund dök det upp en liten asiatisk tjej i täckjacka. Kändes märkligt då jag själv gick i linne. Så denna tidiga mörka morgonen mötte jag Rene som skulle bli en av mina finaste vänner på El Camino.
Rene kommer från Taiwan. En helt underbar tjej som tagit sig hela vägen till Portugal för att vandra. Hon förklarade att i hennes land handlar det om att ha många saker och sparar pengar som bevis på status. Men inte hon. Hon sparade och bestämde sig för att resa till Europa. Vandra och se flera olika länder. En fantastisk tjej som lärde mig så mycket under våra många dagar tillsammans. Dessutom älskade vi båda fika. Vilket gjorde oss till ett fantastiskt team.
Dagen bjöd inte på så mycket sol och regnet hängde stundtals i luften. Vi vandrade på den fantastiska boardwalk som bygds längst nästan hela kusten. Mjuk och gott åt fötterna. Tången som samlats på stranden används som gödning i jordbruk. På denna sträcka mötte vi en ny bekantskap nämligen Marika från Florida. En härlig dam alltid redo med google maps.
Det är en utmaning att färdas med människor man inte känner. Vi har alla våra sidor. Jag ville följa kusten när vi inte hittade pilarna. (ibland fanns dom bara inte) Eftersom leden går längst kusten. Mina kära medresenärer gillade google som ville dra med oss inåt landet. Så kompromisser ibland och ibland inte. Än en gång jag måste lära mig lyssna mera på min intuition och göra det som känns rätt.
Denna gången blev det google. Vilket var en dum ide förstås. Snurrade runt i villa områden tills vi äntligen kom till bron vi skulle över. En trevlig dag men som sagt lite tuff p.g.a grått väder och olika åsikter. Men vi skrattade mycket också. När vi äntligen kom fram till Esposende så var härbärget fullt. ( Hostel eleven) Juppiiii! Fick veta att nästa var 5 km längre fram. Marika tog in på hotel. Jag och Rene fortsatte. Följde motor vägen då vi bara ville komma fram, trötta som vi var, till Marinhas och Albergue de Peregrinios. Ett vandrarhem som många talade om. Stort skulle det vara med massor av plats. När vi kom fram blev det kära återträffar med mina spanska vänner från första morgonen och Kirsten från Vila de Conde. Visade sig att de kunde varit hur stort som helst. För det var fullt! Nu var jag nära att börja gråta. Vi hade gått över 3 mil (andra dagen i rad för mig) kände att jag inte hade mera att ge.
Det slutade med att jag och Rene samt en tysk man vid namn Rudolf åkte taxi till Barcelo där det skulle finnas plats för oss. Efter taxiresa på 10 km var vi framme. Helt underbart. Föreståndarinnan var så härlig och det kändes som om vi pilgrimer var hennes barn. Stället var inte stort och vi fick några av de sista platserna. De som kom efter placerade hon ut hos vänner runt omkring. Så jättefina människor det finns. Vår lilla trio gick till en liten bar och fick nått i magen, efter det hägrade det en underbar dusch innan vi kraschade för natten.
Norimi 