El Camino Porutguese, Costal 2

Utsikten från BlueSocks

Så hade man tillbringat sin första natt att sova i ett rum med massa andra människor. Intressant. Sängarna var fantastiska då man kunde dra för ett draperi så man kände sig lite privat. Natten bjöd dock på intressant underhållning. Bodde på 3e våningen har jag för mig. Högt men inte tillräckligt för att missa bilarna. Inte för att det är något problem för mig då jag sover som en stock. Andra saker är svårare att värja sig emot. Ex så var det en kille som hade tappat bort något tror jag. Han stampade in i rummet och tände taklampan. Sen började han rumstera om och muttra och grymta för att sedan rusa ut ur rummet men låta lampan vara tänd. Precis när man började att dåsa bort igen var han tillbaka. Och så höll han på. En annan person hade satt sin telefon att ringa upp någon på repeat. Personen svarade inte vilket innebar att jag hörde ringsignalen ,som var satt på högtalare, ringde typ hela natten. Så med honom och virrpannan som muttrade runt i det helt upplysta rummet blev inte natten det jag hade hoppats på.

Morgonstund har guld i mun

Tillslut fick jag lite vila och vaknade av att många började att rumstera runt. Tog det som ett tecken på att det var dags att gå upp. Så jag samlade ihop mina pinaler. Givetvis utanför rummet. Allt för att visa mina med resenärer all respekt. Efter en kort stund kom jag ner till floden Douro där jag plockade fram min mobil. Döm om min förvåning, EvaMay Clausen som är sååå morgontrött stod redo att anta sin livs utmaningen kl 05.30.

Mongonen börjar sakta gå mot dag.

Hade faktiskt tänkt att skippa första biten och ta tåget till Matoshinos. Men en sån vacker morgon med endast fiskegubbarna som sällskap tyckte jag att det kändes rätt att gå hela vägen utan fusk. På bilden ovan så hade jag stannat för att dricka lite vatten och knyta om min skor. Klockan var cirka 6.30. Då Ser jag två personer komma gående. Dom också med ryggsäck på. Den ena som är en kvinna ropar: Ola, Peregrinja. Trots att min spanska är katastrof så förstår jag att hon frågar om jag vandrar pilgrimsleden. Det är vad peregrina betyder. En kvinna som vandrar pilgrimsleden. Si si ropar jag tillbaka och har redan mött mina första vänner på El Camino och det har bara gått en timme sen start.Det blir några märkliga timmar. Det visar sig att dom inte talar någon engelska. Men det är otroligt hur mycket man kan konversera med några få ord och massor av händer och fötter. Efter en timme hittar vi ett cafe. Lycka! När vi kommer till Matosinhos ser jag en bro i fjärran. Vet att vi ska över den då turist informationen informerat mig om detta. Pekar och visar. Mina följeslagare tar ingen notis. Dom har vandrat dessa leder mycket och jag tänker att dom har koll. Vet numera att jag ska lyssna på min intuition. Några damer som gått vilse lurade vi också med oss. Det blev en timme extra. När dagen börjar närma sig lunch undrar kvinnan (som jag inte vet vad hon heter) om jag är hungrig. Det är jag. Hon pekar på MC Donalde. Jag visar med en huvudskakning att jag väljer att gå vidare. Vi säger Bon Camino och jag vandrar vidare till ett strand cafe där jag sätter mig med en kaffe och en baguette med kyckling. Solen skiner och jag mår som en prinsessa.


En fyr längst kusten

Det blir en dag med strålande sol och vackra vyer. Efter vägen fanns massor av platser att både gå på toa och fylla på vatten.

Sand och hav så långt ögat når

Mötte så många människor denna första vandringsdag. Ett par ifrån tyskland vandrade jag med en kort stund. Ett annat par han från London hon från Brighton blev mina förljeslagare i många timmar, vi han med ett drinkstopp såklart. Vi följdes åt ända tills jag kom fram till min första destination på vandringen, Vila de Conde och Albergue (härbärget) Santa Clara.

https://www.facebook.com/pages/Albergue-De-Peregrinos-De-Vila-Do-Conde-Santa-Clara/1624762727847276

Äntligen mitt första Albergue, härbärge. Här måste man oftast vara pilgrim och ha ett pilgrimspass för att få bo. Hade tur som fick en av de sista sängarna. Senare gäster fick sova ute på terassen. Dom är snälla som inte säger nej när man behöver sängplats. Om det är överfull brukar de som jobbar hjälpa att hitta alternativ.

Här har det varit festligheter.

Jag hade turen att stöta på tre stycken resvana (vad det verkade som) tjejer som jag fick följa med och äta på en restaurang som låg runt hörnet. Nu var jag så här och nu att jag glömde fota. En av dem kom att bli en underbar vän. Vi beställde pilgrims meny. En soppa, varmrätt (jag tog kalkon med pommes, ris och sallad. Avslutades med kaffe. 5 Euro. Helt galet. Efter maten var jag jätte trött. Hade planerat en kort första dag. Men pga min lilla promenad på en mil från Porto till Mathosinhos och villovägen så blev det 30 km. Ups!

Här kommer lite mera bilder från dagen!

Fortsättning följer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s