El Camino Portugues, Costal5

Janine och Rene.

På Casa do Sardao mötte vi Janine som blev en ny och kär vän under vandringen. Men denna dag, som startade i skogen, skulle bjuda på ännu en överraskning. Plötsligt ropade någon mitt namn och när jag följde ljuden såg jag Kirsten. En av tjejerna som jag mötte första kvällen på vandrarhemmet Santa Clara. Hon kommer ända från Seattle, USA. Så nu var vi fyra. Jag, Rene, Janin och Kirsten. Vilket gäng. Kirsten visade sig vara en lite nyfiken människa. Vi kom fram till ett ställe där det visade sig finnas hällristningar i berget. En stig gick brant uppåt. På en skylt stod något om en järnålders by. Kirsten bestämde sig för att det måste finnas fornlämningar någonstans uppe i skogen så hon tog täten uppför stigen. Efter en stund hörde vi henne hojta och mycket riktigt. Där var det.

Kan det ha varit ett kök..
Inte så stora rum.

Efter denna detour fortsatte vi vår skogsvandring och såg mycket fint på vägen. B.l.a passerade vi ett gammalt hus byggt någon gång på 1800 talen. Kirsten blev helt överlycklig och tyckte att det var jättegammalt. Vi andra var inte lika imponerade. Men USA har inte så gammal historia. Mycket av de tidigare byggnaderna i America var gjort av material som bryts ner.

Rofyllt
Så vackert.

I slutet av dagen sammanstrålade vi med några tyska damer vi mött längst vägen. Vi fikade och när vi skulle knata vidare bestämde sig Rene för att stanna och besöka en festival som skulle gå av stapeln dagen efter.

Så många fina möten. Att återse någon är som att möta en riktigt gammal vän.
Den lilla byn förbereder sig för fest

Sista spurten mot Caminha. Känns märkligt. Idag går vi vår sista sträcka Portugal. Sen är det Olá Spanien! Märker redan att vi är nära. Vi kommer fram och checkar in på vårt härbärge. Det ligger nära båtarna. Ja för så är det, en båt ska ta oss över till Spanien. Varför man kan märka att det är nära Spanien är att restaurangerna öppnar senare. Något vi kommer att bli ännu mera varse när vi korsat gränsen.

Men först ska vi sova en stund. Kan säga att det här var inte det bästa Härbärget jag varit på. Lite snuskigt faktisk. Sovsalen är stor. Mannen som sover bredvid mig. Ja alltså inte bredvid, bredvid, utan i sängen som står intill min har mardrömmar hela natten. Helt plötsligt vaknar jag av att han skriker, mumlar och kastar sig av och an. Första gången skrämde han halvt ihjäl mig. Lite sömn fick vi dock.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s