I dessa märkliga tider blir saker och ting otrolig tydliga. Allt kommer i en annan dager när vi helt plötsligt måste ändra förhållningssätt till varandra. Nu mer än någonsin är det viktigt att vi håller kontakten, ringer, skypar eller träffas på behörigt avstånd. Vi lever i ett moment 22. För vi ska inte träffa våra sköra, vi ska inte ta på varandra. Plötsligt inser åtminstone jag att den där handen som kort stryker över ryggen och låter mig veta utan ord men som ändå uttrycker. ”jag finns här för dig, jag bryr mig om dig”, är så viktig. Att vara ensam idag och inte ha vare sig partner, barn eller husdjur är svårare än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Det handlar inte bara om att inte bli berörd, utan även om att inte få beröra andra, visa att man bryr sig om. Har aldrig tänkt på att jag skulle ha en längtan efter en hand på min arm. Det har varit en naturlig del av min vardag. Något jag tagit för givet. Men nu gör jag det. För trots kontakt på de plan som är ok så känner jag mig ensam och jag vet att det inte bara är jag som känner så. Men vad hjälper det.
Nydligen var jag jätte ledsen när en person från mitt förflutna gick bort. Jag hade behövt en kram då. Jag blev erbjuden en av min fina mamma. Men givetvis kunde jag inte ta emot den. Det skulle ha varit så egoistiskt av mig. Att riskera hennes liv för mina tårar är inte ett alternativ även om det i den sekunden var något jag gärna skulle slippa att tänka på. Men om jag i min lilla värld kan känna så. Jag som faktiskt har det bra. Lever mitt liv utan särskilt många restriktioner. Hur är det då i hjärtat på alla tusentals människor som förlorat någon som stått dem nära. Som kanske inte får säga adjö vare sig vid dödsbädd eller vid begravning. Och som helst, om det nu går, inte ska vända sig till människor i sin närhet och ta emot kärlek i form av kramar eller annan beröring. Hur klarar man det? Är det ens möjligt?
Jag hoppas verkligen att det här snart är över. För saknaden blir större för varje dag. Att tillåta sig att vara ledsen, att känna är viktigt. Så länge vi inte blir kvar i den känslan utan även tillåter oss att glädjas. För det finns så massor att vara tacksam och glädjas för.
Jag är så tacksam över att solen skiner. Att vi går mot sommar. Att jag kan njuta av skogen som delar med sig och låter mig andas. För min familj, för att jag är pigg igen efter min förkylning. För att jag kan planera och längta efter en framtid av nya äventyr. Vad är du tacksam för? Kanske ska jag ta extra lärdom av forskning som visar att skogen är läkande och att krama ett träd faktiskt kan minska oro och stress.
Något saknas mig. En kram, en lätt beröring . Jag har lärt mig något nytt, att vara tacksam för varje omtänksam beröring. Både att få ge och att få ta emot. Det är en verkligen en fantastisk gåva.
Ha det underbart i vårsolen. Kram
Namaste!
EvaMay
Norimi 