Februari

Så var vi äntligen här. I februari. Som jag längtat. Tänkt på stunderna då jag ska få sitta på altantrappen. Väl påklädd och med en rykande kopp kaffe i handen. Men jag får nog erkänna för mig själv att jag varit lite väl optimistisk. Särskilt med tanke på alla dom många minusgraderna som kämpar emot solens strålar. Men snart är det dags. Det är jag säker på.

Hur har veckan varit? Har du haft det fullt upp eller har det varit lugnt? Kanske har du liksom jag sakta börjat fungera i dessa konstiga tider. Vet att jag själv varvat ner och hittat ett lugn som jag nog inte haft förut. Skönt tycker jag. Av någon anledning kände jag mig lite folk ils häromdagen. Kan inte sätta fingret på varför men jag har förstås en teori. Det har jag alltid. Som du vet har jag äntligen fått fart på mitt promenerande. Att röra på sig gör att det händer både det ena och det andra i kroppen. Spänningar, både fysiska och emotionella, börjar lösas upp. Det liksom släpper lite grann. All den där oron och ledsamheten som satt sig efter alla dessa månader av avstånd och utan kramar, börjar sakta smälta bort. Kroppen och själen vaknar igen. Jag, börjar känna. Och det gör lite ont först i början. Som när man blivit sårad men så kommer tårarna och gör allting bra igen.

Hos mig har energin kommit tillbaka. Kreativiteten flödar. Nyfikenheten vet inga gränser. Helt plötsligt har jag blivit såld på astrologi. Hittat en spännande värld att lära känna. Så länge det nu håller i sig. Jag vill planera min framtida vandring, sjunga och skriva böcker. Yoga tillsammans med dig och alla andra. Allt på samma gång och hela tiden. Måste ta några djupa andetag och börjar skratta. Visst är väll livet rätt härligt ändå. Att vi med en enda fin, glad tanke kan bringa ljus i en grå dag. Kanske kan den till och med få oss att le. Jag säger inte att det alltid är lätt. Det är det inte.

När min fina pappa gick bort var det tungt. Men jag och min mamma bestämde oss för att så fort vi såg något, eller tänkte på något som gjorde oss ledsna skulle vi tänka tvärt om.❤ Så om jag såg en pappa föra sin dotter till altaret. Så skulle jag inte känna att det var orättvist. Utan vara glad för brudens skull. Hon som hade sin pappa hos sig på hennes speciella dag. Kan man mota bort negativa tankar om så bara ibland kan det göra all skillnad i världen. Vad är det farligaste som kan hända?

Det ser ut, i alla fall i Hällefors trakterna, som om solen kommer att blända oss en tid framöver. Så ta dig tid stanna upp blunda och känn solens strålar. Nu kan jag bara inte låta bli att berätta om en episod som någon berättat för mig för många år sedan. En sydländsk man var på besök i Sverige och hade varit inne på kommunhuset i staden. När han kom ut på den stora trappan såg han fullt av människor som stod alldeles stilla med blickarna höjda emot skyn. Han stannade och följde deras exempel. Han var förundrad. Han kunde inte se vad de tittade på. Men stod kvar då det tydligen var speciellt. Senare fick han förklaringen. Detta var på senvintern när snön började smälta och solen värmde så där skönt som den bara gör efter en kall vinter. Att det dom gjorde dom där tokiga svenskarna var att stå och njuta av solens varma strålar. Något som han alls inte kunde förstå.

Ta hand om dig och njut av solen så hörs vi igen nästa vecka.

EvaMay / Norimi