El Camino Portugues, Spanien

För ett bra tag sedan berättade jag om min pilgrimsvandring som gick av stapeln September 2018. Vill man gå upp genom Portugal heter pilgrimsleden El Camino Portuguese . Orginal rutten går i de centrala delarna av landet medans den jag valde slingrar sig längst kusten. Sist jag skrev om vandringen slutade jag att skriva efter att jag anlänt till Spanien. Ment nu är det dags att jag delar med mig av bilderna från den fortsatta vandringen mellan A Guarda och Santiago de Compostela. En otroligt vacker stäcka med många underbara naturupplevelser. Som sagt jag hade åkt över med en eka modell större tillsammans med några andra pilgrimer. Där satt jag med ena handen i vattnet och såg solen gå upp. En speciell händelse som jag kan se tydligt om jag blundar.

När man väl har kommit över och fått sin stämpel har klockan plötsligt hoppat över en timme. Vi har kommit in i en ny tidszon. Kollade faktiskt häromdagen när tiden ändras. Det händer faktiskt i en uppförsbacke när vandringen börjat igen. Såg det då jag tagit foton ganska frekvent där och vips så är en timme borta. För dig som har tänkt att gå leden kan jag berätta att den vanliga färjan går klockan nio. Gjorde det då i alla fall. Vilket innebär att den är över tio när man kommer till Spanien. Lite sent för en pilgrim som tänkt gå en bit. Därför tog vi en privat båt. Vilket jag varmt rekommenderar. Det bliv ju ett litet äventyr i sig.

En av de stora fördelarna med att vandra just kustlinjen är givetvis de vackra stränderna och den svala brisen. Här kunde man se när portugiserna skördade tång som samlades i stora högar varvat med inbjudande sandstränder där folk låg och solade. En av bilderna nedan visar playa des Americas som ligger i byn Nigran där jag bodde på härbärget Pazo Pias och fick ett eget rum. Det kan man kalla hallelulja moment på riktigt. Spartanskt men vad gör väll det. Rekommenderas varmt. När jag vandrat förbi alla soldyrkare hittade jag en gelateria där jag äntligen fick njuta av äkta spansk glass.

Att vandra i Galicien, som provinsen heter. Är en ren fröjd. Människorna är underbara och naturen enastående. I denna delen av landet odlas en hel del eucalyptus träd vilket man inte kan undgå att märka. Doften kan pigga upp även den tröttaste pilgrim. Jag gick ofta och snusade på ett blad som jag vikt dubbelt så att doften sipprade fram. Leden går längst kusten men trots det kommer man då och då in i lite mera vegetation. Något som kan ge välkomnande skugga eller skydd mot väder och vind. När jag vandrade 2018 var det väldigt varmt som du kanske minns. När jag landade i Porto hade termometern lyckats ta sig upp till 42 grader. Nej jag har inte skrivit fel. Det var tokvarmt.

Jag är inge vidare på väderstreck. Fråga bara min familj. Därför passar pilgrimslederna mig perfekt. Man behöver nämligen bara följa de gula solarna eller pilgrims snäckorna för att komma rätt. Bara och bara är det väll inte alltid. Ibland får man leta en stund. En morgon när jag skulle ta mig ur ett samhälle stötte jag på patrull. Hur jag än sökte kunde jag inte hitta markeringen. Efter en liten stund upptäcker jag en tjej som ser lika förvirrad ut som jag. Det var Rene från Taiwan. Fyra ögon är bättre än två och tillsammans kunde vi tillslut hitta den lilla rackaren och tillsammans fortsätta vår vandring. Vi måste sett lite märkliga ut. Jag gick i ett linne och Rene i täckjacka. Visst är det härligt att vara olika. Vi insåg dock snabbt att vi hade en viktig gemensam nämnare. Vi älskade båda att fika. Så när ett café som öppnat tidigt dök upp ropade vi båda exalterat ” Cooofffffeeeeee!!!!!!!!!

Det är något speciellt med att vandra bland vinrankorna. Men när vi senare stannade på ett Café såg jag något jag aldrig sett förr. Ovanför våra huvuden hängde inte druvor utan kiwi frukter!

Den sista dagen. Eller rättare sagt det som skulle vara den sista dagen. Slutade med att jag och mina nyfunna vänner Janin och Kirsten bestämde oss för att dela upp sträckan på två dagar. Dela upp och dela upp. Egentligen var det bara några kilometer kvar när vi bestämde oss. På det viset fick vi en kväll till tillsammans plus att det skulle bli en lugn sista dag med lite sovmorgon. Sanningen var egentligen att vi inte var redo att skiljas än. Vi hade träffats och tappat bort varandra under vägen och här var vi nu, gjorde oss redo att vandra i mål tillsammans. Det slutade med att vi lyckades boka in ett rum långt från leden. Så det blev nog i alla fall en extra mil, uppför givetvis. På morgonen när vi återigen packade våra ryggsäckar spelade tjejerna musik på sina mobiler. Här nedanför är den sång jag alltid kommer att förknippa med vår otroliga resa tillsammans. När den spelade var jag tvungen att vända mig bort och titta ut genom fönstret. Det gick inte att hålla tårarna tillbaka. Definitivt en av mitt livs finaste ögonblick. Så tacksam för att ha fått gå sida vid sida vid dessa fantastiska tjejer. Så mycket vi delat.

När man sakta men säkert närmade sig Santiago de Compostela började det att dyka upp allt mera pilgrimer. Anledningen är att för att få ett certifikat måste man gått de sista 100 km. Nedan finns en bild på Pilgrims Catedralen i Santiago de Compostela. Byggnaden är så mäktig och känslan att stå där går inte att beskriva med ord. Under två dagar droppade vänner vi mött längst vägen in. Glädjetårar varje gång ett känt ansikte dök upp.

Det finns ett uttryck som heter. You dont walk the camino. The camino walks you. Så sant. Alla har sin egen resa. Man möts och man skiljs under vägen. Vissa träffar man kort. Andra går man med i dagar tappar bort och träffar igen. Men att skiljas på caminon är inte sorgligt. Det är en del av resan. Är det meningen att man ska mötas igen så gör man det. Ibland är ett kort möte, några delade ord det som blir. Min lärdom på vandringen var, även om det är svårt ibland. Sörj inte förlorad vänskap var tacksam för det man fått uppleva och gå vidare.

Jag stannade kvar några dagar och njöt av atmosfären. En av sakerna vi hade bestämt under vägen var att vi skulle äta Churros när vi kom fram. Så det gjorde vi givetvis. Är man i Spanien så är man.

Churros spröda friterade delikatesser som man doppar i choklad

Så var det tillslut dags för mig att ge mig av. Mitt flyg skulle gå väldigt tidigt på morgonen så jag beslutade mig för att boka in mig på ett hotell närmare flygplatsen. Dessutom var jag inte färdig med att gå. Ville inte att äventyret skulle ta slut. Jag valde att gå den Franska leden baklänges för att komma till mitt hotell. Vilket var, vad jag kunde räkna ut, inte särskilt långt bort. Men jag gick och gick. Alla jag mötte talade om att jag gick åt fel håll förstås. Tillslut missade jag nån pil. När jag fem timmar senare såg ena sidan av mitt hotell var jag helt slut. Men vad gjorde väll det när jag hade badkar på rummet och en mjuk skön säng att sova i. Dessutom hördes inte en enda snarkning. Magi när man ibland haft upp mot 30 pilgrims kamrater i samma rum de senaste veckorna.

Så roligt att få dela med mig av mina äventyr. Hoppas du tycke om bilderna och kanske blev lite inspirerad. Har du funderingar om Camino får du gärna höra av dig till mig.

Önskar dig en härlig avslutning på veckan och en alldeles alldeles underbar helg.

Kram ❤

EvaMay / Norimi

To my camino friends Kirsten, Janine, Rene, Jacub, Nicla , the guy from Poland, Eva and her family and all the other pilgrims i met on my journey. I am forever greatful that our paths have crossed. And that you are forever a part of my life.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s